Dagens Nyheter – 20 maj 1868, sida 2

bord, steg han upp och började söka efter ett sådant i lådorna uti den chiffonier, vid hvilken Margareta brukade sitta och skrifva. Hans ögon fötlo hände!sevis på det papper, som inneslöt hårlocken. Han kunde se deana sistnämnda genom udev tunna papperet, hvilket han uppvecklade i det hoppet att håret skulle befinnas vara hans eget; ty så bestämdt och allvarligt hade hon jörsäkrat honom att endast hans bild bodde i hennes hjerta. Han läste: Edvard, klockan tolf på vatten. Amor et Constantia. Han tog ett steg tillbaka, hans ansigte blef dödsblekt, och hans tänder skakades häftigt mot kvarandra. Han kastade det svar han skrifvit på elden; och sedan han framtagit ett kuvert ur en af sin makas lådor, inlade han i detsamma det bref, hon sändt honom, samt skickade det tillbaka till henne med betjenten. Han var nu icke längre svag; hans samvete förebrådde honom nu mera ingenting. Den qvinna som kunde kalla Gud till vittne af sin oskuld, dervid försäkrande att hon aldrig älskat någon annan än sin man, och det oaktadt vara intagen af en brottslig böjelse för en annan — hon hade förverkat alla anspråk på hans kärlek. Han skulle ha velat sparka henne långt bort ifrån sig, såsom om hon varit ett vidrigt kräldjur, ifall han träffat henne i sin väg. Ja, han tackade Gud att han nu blifvit stark — att hans svaghet var förbi. Han bade tillräckligt länge plockat rosor vid vägkanten, tyckte han; han skulle nu med manlig kraft bana sig en väg mellan och öfver törnena och han skulle icke bry sig om, att han sårades af dem. Huru svårt han än komme att blifva sargad, skulle ingen veta deraf; han skulle gå framåt, oupphörligen framåt, utan att se sig tillbaka, ända till dess han nådde målet för den pinsamma och besvärliga vandringen — grafven,