Dagens Nyheter – 19 maj 1868, sida 3

Hon spratt till och hoppade ur åkdonet, Såsom hade hon blifvit vidrörd af en orm. Hon skyndade uppför marmortrappanoch rivgde med sin egen fina hand på klockan. : Luckorna voro tillskrufvade för alla fönstren; men efter en kort stund öppnades en sådan i den öfre våningen, och en röst ropade: — Hvem i Guds namn är det som ringer vid denna tid på natten? : j o— Det är jag, jag! Känner ni icke igen mig? — Margareta, Margareta Dorrance! Jag besvär er, frwsBrown, släpp mig genast in; jag dör, om ni icke gör det. De minuter, som förflöto, icnan porten öppnades, syntes för benne vara en evighet, der hon stod med sin lätta baldrigt fladdrande för vinden. Edvard Graham hade följt henne, och han sade nu i ödmjuk ton: — Innan vi skiljas, fru Dorrance, så säg att ni förlåter mig. Honm-stampade med foten, synbarligen i högst uppskakad sinnesförfattning, när hon svarade: — Gå och bed Gud om förlåtelse — ni behöfver det. Han må öfverse med er, jag kan det icke: mr Porten öppnades, och hon trädde in geuom? deosamma, .byarefter den tillstängdes. Vagnen rullade bort och Edvard Graham begaf sig till fots åt. ett annat håll, förargad öfver att hans planer misslyckats, men — så förhärdadt var hans: hjerta — ingalunda sörjande -öfver att han gjort tvenne medmenniskor så olyckliga. (Forts.)