Dagens Nyheter – 19 maj 1868, sida 3

hon sjelf var långtifrån glad, hon var trött på allt och alla; hon längtade efter sin man, hon tyckte det var så tomt, oaktadt man visade henne så mycken uppmärksamhet, och hon blef icke litet tillfredsställd, då; man underrättade henne att hennes vagn väntade. Hon tog afsked, och åtföljd af herr Graham, lemnade hon festen. Sedan de åkt tillsammans en god stund, stannade ekipaget. Betjenten öppnade vagnsdörren och sade: — Skall jag ringa på? Margareta kastade en blick på det hus, utanför hvilket de befunno sig: Det var hennes fars bostad. — Hvad betyder detta? sade hon i tvär ton. Kör genast tillbaka till mitt eget hem — hvad tänker ni på, Richard? — På min husbondes befallningar, min fru. Han tillsade oss att köra er hit. Det låg ett uttryck af spotskhet i betjentens röst, när han yttrade detta. Men fru Dorrance genmälde, sedan Hon hemtat sig, med mycken värdighet: —Ni vet att min far är i Zuropa, Richard; här fione3 således ingen annan än en tjenare, som vaktar huset. Jag är säker om att något missförstånd. eger rum. Sääf åt William att han kör tillbaka, och ifall då er husboude gör några svårigheter, vill jag icke vidare vara enträgen. — Vi kunna ej lyda er, det är oss omöjligt, fru Dorrance, svarade Richard med mera höflighet. Herr Dorrance sade mig att han skulle afskeda mig ur sin tjenst, ifall jag underläte att fullgöra hans befallning. Fru Dorrance kastade sig tillbaka i vagnen. — Min Gud! utropade hon. Hvad återstår för mig att göra? Mitt hjerta är krossadt. Herr Graham luatåde sig intill henne Och hviskade några ord i hennes öra.