Dagens Nyheter – 19 maj 1868, sida 2

förde betjenten en herre i förmaket. Fru Dorrance gick ut och varseblef Edvard Graham. — Herr Graham! utbrast hon. Hvitken orsak har jag att tillskrifva detta oväntade besök? — Fru Walton uppdrog åt mig i går att besöka er i afton, fru Dorrance. Hennes man, sade hon, skulle blifva hindrad att infinna sig. Fru Dorrances läppar smålogo; men hennes ögon förändrade sitt uttryck af sorgsenhet, när hon genmälde: — Som Emily icke har hållit hvad hon, enligt öfverenskommelse, åtagit sig, är ej heller jag vidare bunden af mitt löfte. Jag följer icke med er i afton, herr Graham; och jag är ledsen öfver att ha gjort er allt detta besvär. Jag vill icke qvarbålla er ett ögonblick längre. — Men, fru Dorrance, er vän bad mig lofva att jag ej skulle komma tillbaka utar er. Och ni måste gå; ty er trånvaro skulle göra hela festen misslyckad. — Jag är icke nog inbilsk att tro detta, herr Graham, svarade hon med en viss förtrytelse. — Jag sade det icke i afsigt att smickra er, fru Dorrance. Det förhåller sig verkligen så som jag tog mig friheten yttra; ty fru Walton har räknat på att ni skall uppträda såsom hufvudpersonen i åtskilliga tablåer, hvilka således, om ni ej kommer, omöjligen kunna uppföras. — Jag kan verkligen icke hjelpa det, herr Graham. Då Emily icke skickat hit sin man, såsom hon lotvad2, har hon på samma gång återgifvit mig fria händer. Det tjenar ingenting till att ni söker öfvertala mig; ty äfven om jag sjelf ville gå, kunde jag det icke; ni vet ju sjelf att min man ogerna ser, att jag låter er visa mig någon artighet. — Men, fru Dorrance, er man har numera frånträdt sin mening i det fallet, inföll herr Graham med ifver.