Dagens Nyheter – 19 maj 1868, sida 2

En dag kom inbjudning till en festlig tillställning, som en af hennes äldsta och mest intima vänner ämnade gifva. Margareta hade ingen Just att antaga denna bjudning; men Emily Walton ville icke höra talas om ett afslag. Tablåer voro den tiden på modet, och Emily hade för afsigt att anordna sådana i stor skala. Hon kunde icke tänka sig någon bättre Rebecka än Margareta, och huru det var, lyckades hon, ehuru med mycken möda, öfvertalade denna att komma. Dagen för tillställningen inträffade, och under hela morgonen besvärades Margareta af en djup nedslagenhet, -som hon icke sjelf kunde förklara. Hvarje liten händelse tycktes vara egnad att öka hennes betryck; och när ändtligen den timma kom, då fru Walton lofvat skicka sin man efter henne, var hon så nedstämd att hon kände det hon helst ville dö. Hon önskade blott att ännu en gång få luta sitt hufvud mot sin makes bröst. Hon hade sagt till om att hennes vagn skulle spännas för, och på utsatt klockslag stannade den ntanför porten. Herr Walton hade ännu ej kommit. 0O!tänk hvilken lycka, om hon ej skulle bli tvungen att fara bort! Hon gick åter till sin budoar — det lilla förtjusande rummet, hvarest hon tillbragt så många lyckliga timmar med sin make, som der för henne vanligen läst högt ur hennes favoritböcker, medan hon sjelf, liggande på en beqväm chäslong, lyssnat med förtjusning till hans sköna, manliga stämma. Nu stod hon der ensam. Ensam och — ack, så olycklig! Hvarthelst hon vände sig, såg hon i speglarne ett blekt ansigte, hvars ögon tårarne beröfvat all glans. Det ringde på porten. I nästa ögonblick in: