Dagens Nyheter – 19 maj 1868, sida 1

eten RN I en tidning läses följande rätt märklig och upplysande reflexioner om den nuv: ; rande politiska ställningen i Frankrike oc om den nya, liberalare vändning, som ma på goda skäl antager hafva inträdt i ke sarens politik: Trots alla förvecklingar — hvilka äro legi — och trots alia svårigheter, som öfvergånge från ett system till ett annat medför, tycke Napoleon II ändtligen hafva besiutit sig fö att vädja till folket med en frisinnad, eller — för att tala försigtigare — mera frisinnad poli tik och under dessa nya auspicier vilja föra re geringens kandidater till seger vid de allmänn: valen till Jagstiftande församlingen. Striden ha: i Tuillerierna länge varit oafgjord, och ännu sista stund utkämpades en dust på lif och döc mellan statsministeru Rouher och inrikesmini stern Pinard eller fastmer melian den först nämnde och mameluckerna (regeringspartiet: blindaste anhängare) och de kyrklige, hvilke partier understöddes af krigspartiet. Om Rouhe: förtrollat kejsaren genom sin sednaste framgång i senaten, om han hotat med att afgå, eller hvilka minor han annars låtit springa, det kan vara likgiltigt — nog af att han har segrat och att mörkrets vänner och Chauvinisterna (svärmare för den napoleonska gloiren) för ögonblicket äro slagne — om grundligt, det är en sak, som man med afseende på den franska hofoch kabinettskretsens kameleontartade karakter och kärlek till ränksmideri knappast kan förutsäga 48 timmar förut. Med den frisipnade riktningens seger (eller såsom den kejserligt sionade Constitutionel häromdagen sade PEmpire Uibgral) är äfven den första, verkligt första grunden för fredens upprätthållande vuunen; ty en despotisk styrelse under en sjelfberrskare och en storvizir skulle under alla politiska kombinationer städse qvarstå såsom ett hot mot freden i Europa, huru vänligt än räfven måtte hviska på svansen åt de för högt sittande hönsen. En liberal, på deö offentliga meningens grund ställd, intelligensens kritikx underkastad, regering innebär redan i och för sig en större garanti för en lugn utveckling, ju mera homogen den är med de europeiska folkens politiska sträfvanden och svallningar. Kejsaren har säkert redan länge känt detta och äfven rådslagit derom med Rouher; men den fruktan måtte hittills varit öfvervägande, att en alltför öppen öfvergång till fredsställning skulle göra statsutskottet äuau omedgörligare och svårhandterligare, under det att åter ett starkt rustadt Frankrike nu en gång anses såsom en nödvän-. dighet. I denna fråga får man icke förbise, att Frankrike i sjelfva verket icke var slagfärdigt, då 1866 års tyska kris utbröt, och att den då upplefda skräcken ännu kännes såsom bly i lederna, icke mindre på kejsaren, än på bans nuvarande krigsminister och icke mindre på mameluckerna. Niel är en erkändt duglig fack-minister, huru taktlös och svag han än må vara såsom talare, artikelskrifvare och öfverhufvud taget såsom politiker. Detta vet kejsaren att värdera, och för detta kan icke heller statsutskottet helt och hållet slå döförat till, huru berättigadt än det bekymmer må vara, att det nu pågående sättet att leka krig i Europa, om det får fortgå, måste leda till statsbankrutt. Afven då det italienska kriget förmörkade den politiska horisonten, hade Fraukrike i början icke ringa svårigheter att öfvervinpa, innan det, rustadt att segra, stod i fält; och just i dessa dagar har kejsaren åter lifligt tänkt på den tideu. Den 10 maj var årsdagen af hans afresa till Italiens befriande från det Habsburgska oket; det var den dag då popularitetens sol som larast belyste Napoleon II. Denna märkvärdiga dag firar la France såsom den rätta datum för den liberala vändningen i kejsarens politik. Då nu kejsaren dagen före sin afresa till Orltans undertecknade kungörelsen om den nya tryckfrihetslageas antagande, är detta ett i alla afseenden godt förebud.