Dagens Nyheter – 18 maj 1868, sida 2

ligen icke på annat sätt förklara den plötsliga förändringen i hans uppförande, som ju i allmärhet är mycket vettigt. Jag såg allt, och sedan han hade lemnat rummet, ville jag komma in till er, men jag märkte att jag vid hvarje försök att öppna fönstret störde och förskräckte er. När ni lemnade rummet, praktiserade jag mig ditin helt hastigt och försigtigt; och anande att ni hade gått till biblioteket, följde jag er. Ni vet det öfriga. — Huru obetänksamt utropade Margareta. Ett moln lägrade sig på herr Grahams panna. — Jag är intet för er, fru Dorrance, sade han med otålighet; ni tyckes icke ens betrakta mig såsom er vån. — Hurna kan ni säga så, herr Graham? Och härvid utsträckte hon handen. — Jag har alltid hyst god tanke om er, fortfor hon; men ni måste medgifva att ni denna natt burit er oförsigtigt åt. Betänk, i hvilken falsk dager jag skulle bli sedd af min man, om han nu äfverraskade oss!... Och dock önskar jag att han skulle göra det. Ja, det önskar jag, tillade hon med en viss häftighet, och jag skulle icke med ett enda ord förklara sakens sammanhang för honom. Han finge då lida hvad han förtjenar. — Ni har hyst en god tanke om mig! upprepade Edvard Graham; ni säger det, men jag frågar: Margareta Dorrance, om ert hjerta vore intaget af en mäktig kärlek till en man, om hans röst vore den-enda musik som era öron ville lyssna till, hans leende det enda solsken som för er bade något värde, skulle ni då känna er tilltredsställd om han förklarade att han å sin sida besvarade era känslor med att hysa en god tanke om er? Fra Dorrances ögon vidgades nu först af förvåning, men hon sänkte dem straxt, ty hon för