Talmännens tal. Första kammarens talman, hr Gustaf Lagerbjelke, besvarade konungens tal, först med ett erkännande, liksom i affärsbref, att kammaren riktigt mottagit meddelandet af konungens tanka om riksdagens beslut i afseende på penningeväsendet; derefter med en hänsyftning på uteblifvandet af förslag till förbättradt ordnande af landtförsvaret. Talmannen yttrade vidare: Tidens oro och tidens kraff äro talesätt, ofta begagnade såsom uttryck af missmodig beklagelse, lika ofta äfven såsom anledning till pockande tordringar. I vårt land — i det afseendet lyckligt framför de flesta andra — beröra dessa ytterligheter dock endast samhällets yta, icke dess grund och botten. Lagbunden frihet och lagbunden konungamakt, båda af folket med öfvertygelsens hängifvenhet älskade och uppburna, båda i enigt förbund hvarandras bä-: sta stöd, förläna det svenska samhället friskhet och styrka. Med dem och genom dem förenas. det gamla, i hvad det har godt, med det nya, i hvad det har berättigadt, och fäderneslandets sanna väl blir det höga målet, icke för strid, men för ädel täflan. ; Denna tirad är genmäle å konungens yttrande angående de skiftande önskningar som röra sig inom folket (Tidens oro och tidens kraf) och den återhållande kraften. Den återhållande kraftens ordförande ger konungen fullkomligt rätt. I grund och botten är, enligt hans genomskinliga förmenande, svenska folket mera återhållande än framåtskridande. Detta förmenande tillkommer det landtmännapartiet att bekräfta eller vederlägga. Märkligt är att hr Lagerbjelke sätter konungamakten efter den lagbundna friheten. En annan rangordning plägade följas under de gamla ståndsriksdagarne, och afvikelsen härifrån utgör ett tecken, bland många andra, på att andan af vår statsförfattning verkligen är ändrad, ehuru vid ministerkrisens afgörande en protest mot detta antagande afgafs. Andra kammarens talman inlät sig icke på det kinkiga ämne som konungen an-: gilvit; — åtminstone är det bra svårt att upptäcka något slags politisk mening i hr biskopens oskyldiga tal om den glädje, hvarmed en hvar återvänder till sin inskränktare verkningskrets i hembygden: kanhända ligger dock en reservation jordfästad i efterföljande tirad Må frukterna af våra bemödanden både der och här vara i menniskors ögon huru OaNnsenliga som helst, så är ändå säkert, att den Herre, som råder öfver himmel och jord, aldrig låter någon efter Hans vilja fullbordad gerning vara ett förspildt utsäde.