Dagens Nyheter – 16 maj 1868, sida 3

hän att till sitt öfriga ovärdiga uppförande mot henne lägga personlig misshandling. Hona smålog derför helt kallt och svarade: — Era egna dåliga passioner, min herre, ha gjort er till min fiende, Ni har sjelf tillstått att ett fiendtligt förhållande oss emellan eger rum; och jag kan icke neka till att ni deruti har rätt — det märkes bäst här, tillade hon, i det hon såg på sin arm, hvilken hau nu släppt, och pokade på fera stora röda fäckar, som hans fingrar åstadkommit. Hållande sin hand på det ifrågavarande stället -å armen, steg hon upp och ämnade lemna rummet. Herr Dorrance ställde sig emellan henne och dörren. : — Margareta, ni gjorde mig ursinnig, sade han. Jag visste icke att jag kunde gå så långt i min vrede... Hör mig, vi måste söka förstå hvarandra. — Jag förstår er nn alldeles fullkomligt, svarade hon. Låt mig gå. — Nej, det får ni icke. Ni måste först lofva mig att... — Måste! utbrast Margareta; måste!... Jag lofvar er ingenting. Härefter tillade hon, läggande band på sig sjelf: När er sinnesstämning blitvit lugnare, så att ni kan behandla mig på ett passande sätt, så skall jag höra er — ieko förr. — Ni skall höra mig nw, sade herr Dorrance i bestämd ton, och fattarndJ: hennos-hädder, höll han dem fast mellau sivn. — Jag vill icke — jaz vill icke höra ett enda ord. Låt mig gå, lit mg gå Howard Dorrance! Jag kana icke tåla d.ita. Jag hatarer... O, himmel! jag önskar av jag aldrig blifvit gilt... Och ultröttal af de.austrävgning hon gjort