Dagens Nyheter – 16 maj 1868, sida 2

värdigheten i hennes hållning och sätt, det älsk liga uttrycket i hennes anlete, då hån såg de första gången, och slutligen, hvad han värde. rade mest, den skarpsinnighet, och det mogns omdöme, som han sedan hos henne upptäckt : den mån de blefvo förtroligare bekanta. Har kände huru han rodnade, när en annan bild ) tedde sig för honom, och han betänkte att har hade uppoffrat en sådan varelse som Helen för Margaretas skull. När han slitit sig från dessa tankar, vecklade han upp ett hopviket pappar. Det innehöll en ljusblå förvissnad blomma samt några myrtenblad, och följande ord stodo skrifna derpå: Woodlawn, den 20 maj, Helen. Ack! huru väl ihågkom han icke den aftonen! Och denna trohetens sinnebild, hvilken förebråelse riktade den icke emot honom! Förgät mig -ej, hviskade blomman så tydligt, och hans hjerta svarade: Vid alla dessa stunder af ömhet och dagar af glädje som vi tillbragt tillsammans — du är icke glömd... Ol Margareta, rädda mig från dessa minnenl Öch nu öppnade han ett annat kuvert och tog derur en lock af lent, brunt hår. På det papper som omslöt denna lock stod intet skrifvet. Det behöfdes ej heller, ty hans ögon fylldes med tårar, när han blickade derpå. Omsorgsfullt vek han ihop papperet, nästan med vördnad tryckte han sedan sina läppar deremot, hvarefter han med en djup suck lutade sitt hufvud mot sina händer och försjönk i drömmar, som varade i timmar. i Klockan slog ett — tu — och dock kom icke hans maka hem. Då blef han otålig, begaf sig till det vanliga mottagningsrummet och började gå fram och åter. Så förflöt ännu en timma. Icke ett ljud nådde hans öron, förutom klockans knäppningar i budoaren, och då och då ljudet af vagnar som rullade förbi huset.