Dagens Nyheter – 16 maj 1868, sida 2

Nästan omedvetet styrde han sina steg till barnkammaren. Han öppnade dörren, En natt. lampas matta sken upplyste rummet; men det var klart nog för att han skulle kunna se de sofvande barsen i deras sängar. De voro helt små; ty lille Harry, den äldste, var knappt tre år gammal och Ida.hade ännu ej genomlefvat två somrar. När han betraktade dem, så vackra i sin oskuld och sin hjelplöshet, frågade han sig, om icke alla hans ord skulle vara förgäfves, när icke ens -moderskärleken förmått ingifva Margareta smak för hemmet och dess glädje. Och nu försiggick olyckligtvis en ny förändring inom honom. — Jag vill hädanefter icke vara eftergifven, sade han. Då hon gifte sig med mig, iklädde hön sig en hustrus och en moders pligter. Om hon icke uppfyller dessa, får jag ansvara derför. Nej, mitt namn skall icke blifya vanäradt, 1 och icke heller skall skam gå i arf till dessa barn. Jag har förgäfves försökt hvad genom godhet kan vinnas och jag skall nu i stället använda den myndighet mig tillkommer såsom hennes herre och man. I denva sinnesförfattning återvände han till biblioteket. Han flyttade en stol fram till skrifbordet, och öppnande en af lådorna i detta, framtog han det ena minnet efter det andra från flydda tider. Det var brefpackor, samlingar af allehanda ritningar och under allt annat en förtorkad krans af höstens blommor. På en papperslapp, som var fästad vid denna krans, lästes: Från Helen, Egerton-skogen, den 18 okt. Framför hans själs öga låg den gamlafskogen, hvarest han först sammanträffat med en qvinna, hvilkens smak och böjelser fullkomligt öfverensstämde med hans egna, Han ihågkom hennes angenäma konversation, den medfödda