— Det är bra; jag skall gå igenom biblioteket, och du, Matty, skall afvakta min hemkomst. Jag tycker mera om att du gör det än Richard. Du kan sitta inne hos barnen, sedan det öfriga tjenstfolket gått till hvila. Matty gäspade, och när hennes husmoder lemnat rummet, mumlade hon för sig sjelf pågot om obehaget af att nödgas arbeta hela dagen igenom och sedan sitta uppe och vaka hela natten ; men när hon inträdde uti get angränsande rummet, der barnen lågo i djup sömn, klarnade hennes dystra panna, ty hon älskade de små af hela sitt hjerta. Dragande fram en ländstol till deras bädd, lutade hon hufvudet mot en kudde och var snart lika djupt insomnad som de. Under tiden begaf sig fru Dorrance till biblioteket och stannade vid dörren. Hennes hjerta slog våldsamt; hon darrade vid tanken på att blottställa sig för sin mans missnöje; men hon vågade likväl icke, honom ovetande, lemna huset. Samlande allt sitt mod, inträdde hon uti rummet. o— Jag är ledsen att ni ej kan göra mig sällskap i afton, Howard, sade hon, men jag kommer pu för att säga er, att ni ej beböfver vara orolig för mig; er vän, herr Graham, är min kavaljer. Hennes röst var vek, men i hela hennes sätt röjdes en ovanlig förlägenhet, som visade att hennes samvete högt talade inom henne. Herr Dorrance fästade på sin hustru en dyster blick och svarade: — Jag väntade ej detta: ni sade ju, att ni skulle blifya hemma, i afton. — Nej, det gjorde jag inte, Jag sade ifrån första stunden att jag ville fara bort. Ni deremot sade att ni ej ville göra mig-sällskap, och jag svarade, att jag naturligtvis ej kunde invända något deremot.