Dagens Nyheter – 15 maj 1868, sida 2

träffligt passade er; ty hon var ju, efter hvad man säger, nära att dö af sorg, då ni blef min make. Hon var alldeles som skapad för er, ty hon afskydde allt hvad umgängeslif heter, just som ni sjelf, och predikade beständigt för mig om huslig lycka och sådant der. Det var stor skada att ni ej förut kom att tänka på henne, eller hur? Herr Dorrauces ansigte färgades af en hög rodnad. Han svängde om på klacken och gick med häftiga steg fram och tillbaka i rummet. Hans hustru fortfor: — Man säger att ni, före min hemkomst ifrån pensionen, var mycket uppmärksam mot henne; allvarsamt taladt, tror ni ej nu att hon för er skulle hafva blifvit en lämpligare hustru än jag? Herr Dorrance stanrade bredvid sin hustru, såg henne allvarligt i ögat och svarade lugnt: — Jo, Margareta, det gör jag. 7 Ingalunda förskräckt genom den allvarliga tonen, hvarmed detta sades, och fullkomligt öfvertygad om att uti hans hjerta ingen gjorde henne platsen stridig och att hon när som helst kunde göra sitt inflytande gällande, fortfor hon med sitt retfulla tal: — Om ni blott i rättan tid hade fattat medlidande med henne och blifvit hennes make — — Gifve Gud jag hade gjort det! afbröt henne Howard Dorrance, och i sin mans dystra, bleka ansigte läste Margareta tydligen, att dessa ord kommo ur djupet af ett beklämdt hjerta. För ett ögonblick var hon kufvad; hennes ord voro ej mera hånfulla, ty känslor, hvilka de milda orden ej mäktat framlocka i hennes bjerta, började nu vakna till lif i hela sin kraft, uppväckta af den gryende passion, för hvilken hon nyss så orättvist anklagat sin make. Från denna natt hyste Margareta Dorrance en ny gäst i sitt bröst, från detta ögonblick kände hon i sitt bjerta sanningen af dessa skrif