Dagens Nyheter – 15 maj 1868, sida 2

glädje. Vid sexton års ålder blef jag er hustru — en pensionsflicka nog dåraktig, som jag då var, att bortkasta den frihet och lycka min börd skänkt mig — nu, då jag är tjugo år, ville ni, om ni kunde, afstänga mig som en nunna ifrån verlden; men jag yrkar att få sex år till för att ånder denna tid njuta af hvad lifvet kan erbjuda. Måhända skall under denna tid jag, såsom det gått med er, blifva öfvermätt; sedan skall jag städse sitta vid vår gemensamma härd. Men för det närvarande fordrar ni af mig för mycket. Herr Dorrances ansigte mörknade, då han hörde sin hustrus ovänliga och hjertlösa svar. — Ni talar om mina motiver, Margareta, sade han, alldeles som vore de icke sådana jag sjelf förklarar dem vara; hvad förrår er dertill ? — Det bör ej vara svårt att inse, att det är svartsjukan och den uppmärksamhet och hyllning, som öfverallt bevisas mig, som gör er sjelfvisk och benägen att afstänga mig ifrån lifvets glädje. — Margareta! — Hvad? Då intet vidare svar följde fortfor han: — Margareta, ni kan ej mena hvad ni säger! Svartsjuka, sjelfviskhet! Det är lika mycket för er egen som för min lycka som jag sökt gifva er afsmak för sällskapslifvets njutningar. Jag ser nu att min kärlek, min lycka för er är af intet värde: allt måste uppoffras åt fåfängan. Ah, Margareta, handlade ni dåraktigt då ni som flicka bortkastade er frihet, så gjorde jag det i dubbelt mått, då jag lade min lefnads lycka i edra händer. — Jag instämmer fullkomligt med er, herr Dorrance, och det förundrar mig att ni någonsin kom att kasta edra ögon på mig, då den gamla oskulden, miss Ellen Graham, så för