Dagens Nyheter – 15 maj 1868, sida 2

till hennes, och hans djupa stämma uttryckte mycken ömhet, när han sade: — Jag önskar, Margareta, att vi passade bättre för hvarandra. — Detsamma önskar jag, svarade hon lakoniskt. Han teg åter en stund; men tagande intryck af de ädla, hjertliga tankar, som vaknat hos honom, fortfor han: — Vore jag öfvertygad om att jag skulle bidraga till er verkliga lycka, min vän, genom att låta er hängifva er åt de nöjen, för hvilka ni char så mycken lust, så skulle jag ej för allt i verlden vilja hindra er derifrån. Då skulle jag, för er skull, försaka den husliga härdens fröjder, i hvilka jag uteslutande finner min glädje; men, Margareta, en sådan beständig förströelse efter er smak skulle icke blott beröfva er den största gåfva, hvilken endast Gud kan gifva oss — helsans dyrbara gåtva — utan er moraliska natur skulle försämras och ert hjertas ädlare känslor förqväfvas i det fashionabla lifvets drifbus-värme. Jag har alltför ofta sett dess verkningar och vill derföre, om jag kan, rädda er, min älskade. Vill ni icke, såsom på vår bröllopsqväll, ännu en gång lägga handen j pet och lofva mig kärlek, aktning och ydnad. För ett ögonblick, men också endast för ett ögonblick, tvekade Margareta Dorrance. Det olycksaliga ordet flydnad hade ånyo inom hennes bröst uppväckt den demon, som mannens allvarliga ord nyss nästan bragt till tystnad, och våldsamt ryckte hon undan sin hand, som han just ämnade fatta. — Ni är inte så oäfven som predikant, sade hon, men all er vältalighet kan likväl ej bemantla edra afsigter. Kom ihåg, Howard Dorräance, att ni är tio år äldre än jag, och derföre kunnat offra tio år mer än jag åt lifvets