t mn SÖNDRADE HJERTAN. (Prisbelönt amerikansk berättelse.) I — Ah ni ämnar verkligen fara, Maggie? — Ja, visst gör jag det. Ni har väl icke ett enda ögonblick trott mig vara enfaldig nog att stanna hemma? lydde det buttra och tvära svaret. Howard Dorravces läpp kröktes när han svarade: — Jag bekänner att jag varit nog dåraktig att tro, det pi skulle en gång uppoffrå era egna önskningar för min skull. Ni vet ganska väl, fru Dorrance, huru mycket jag ogillar dylika lustpartier och om ni fästade något afseende vid mina åsigter, skulle ni ha sparat mig den smärtan att nödgas bedja er upphöra med tillrustningarne, emedan jag icke skall åtfölja er. Margaret Dorrances ögon lågade, men då hon såg på sin man, mötte bon en blick, i hvilken en lika fast beslutsamhet lästes som i hennes egen. Hon hade emellertid aldrig öppet trotsat ho; om; och nu hvilade öfver hans anlete ett uttryck af stränghet, som gjorde det för henne c möjligt att uttala de ord, hvilka hon redan hade på sina darrande läppar. Med en våldsam apsträngning undertryckte hon den vrede, som svallade inom henne, och svarade med ett lugn, hvilket öfverraskade henne sjelf ännu mera än hennes man: — Må ske, min herre; jag skall rätta mig efter er vilja. En längre tystnad uppstod. Herr Dorrance hade icke mött den opposition, han väntat, och hans sinne förmildrades genom hans hustrus undfallenhet; ty han tviflade icke, att det kostade på henne mycket att nödgas afstå från Siu föresats. Han flyttade sin stol närmare in