Dagens Nyheter – 14 maj 1868, sida 3

Vi ha blifvit anmodade meddela nedanstående uppmaning, hvilken anbefalles till varmt behjertande, desto heldre som de undertecknandes egenskaper utgöra en borgen för att medel som gifvas blifva väl använde). Ti alimänheten! I vårt kära fådernesland lefde den blinde länge i okunnighet och sysslolöshet, öfverlemnad åt sina grubblerier, en börda för sig sjelf och andra. Förat för något mer än tvenne decennier sedan började man msd fullt allvar att gifva honom kåväl själsodling som färdigbet i någon viss haddaslöjd. De resultat, hvartill man kommit, visa, att den blinde i allmänhet ej bör betraktas såsom alldeles oförmögen att på egen hand reda sig eller sjelf förvärfva sig sitt nödtorftiga uppehälle, blott ban till någon ringa del understödes af sina bättre lottade likar, och det gifves ej så få blinda, som, genom sina anhörigas eller vederbörande kommuners medverkan, redan hafva pog af sitt arbete. Men beklagligen finnes det ett ännu större antal, som, efter att hafva lemnat härvarande läroanstalt för blinda med god färdighet i åtskilliga slöjder, det oaktadt återsjunkit till oysslolöshet, ja, understundom till tiggeri, just af brist på ofvannämnde mellankommande understöd, hvarigenom de för deras uppfostran och undervisning af samhället bekostade medel blifvit gagnlöst uppoffrade. En ringa hjelp beredes visserligen härvarande elever derigenom, att nettobehållningen af deras vid läroanstalten förfärdigade arbeten insättag och förräntas i Stockholms sparbank ramt vid deras afgång till dem öfverlemnas för att jemte något materislier och verktyg, som de likaledes erhålla, blifva en grundplåt för deras framtida verksamhet och utkomst. Men dessa pennivgar, som vanligen uppgå till 50 å 100 rdr rmt, äro, som man lätt kan tänka sig, alldeles otillräckliga, for att den blindes utkomst derigenom blott någorlunda skulle kunna vara betryggad. Fördenskull hbafva undertecknade icke dragit i betänkande att vända sig till den ärade allmänheten med anhållan om bidrag till ett Arbetshem för blinda i hufvudstaden. Ändamålet med detta arbetshem vore ej att göra den blinde till underhållstagare, utan att bereda honom systelsättning och arbetsförtjenst, hvarigenom han skulle sporras till arbete och sjelfförgörjoing. Som arbetshemmets närmare anordning till stor del blir. beroende af de medel man lyckas anskaffa, kunna några detaljer här ej framställas; dock må nämnas, att dess bufvudsakliga ändamåi bör vara att lemna den blinda arbete, anskaffa lämplig och billig materiel såväl åt den i bufvudstaden som i landsorten boende, inköpa hans tillverkningar, eller ock draga försorg om deras försäljande för hana räkning. Vi måste dock tillägga, att en och annan blind saknar den förmåga, som berättigar till att draga fördel af denna anstalt, och sådave måste, sorgligt nog, hänvisas till fattighus och förgörjaingsaustalter. Den här framställda omtanken för den blinde är icke ny. Nästan alla civiliserade länder hafve redan mer eller mindre goda anstalter i denna syftning, och hänvisa vi på hvad, som blifvit gjordt ) Införandet häraf har af brist på utrymme länge blifvit fördröjdt. !