Dagens Nyheter – 14 maj 1868, sida 2

ståndiga barn! Du samkade vanära öfver fädernehemmet, du förbytte dess glädje och sällhet i förtviflan och tårar, och du krossade mitt stackars trogna hjerta. oo — 0, håll upp! utbrast Ada, vridande sina händer; förlåtelse, Hilmer, förlåtelse! oo— Jag har förlåtit dig, Ada, allt det onda du gjort mig, men du behöfver äfven dina föräldrars förlåtelse. Låt oss genast resa — vill du det? — Det är omöjligt, mumlade Ada. — Huru, olyckliga? Men denne man, åt hvilken du uppoffrat allt, är en hjertlös usling; han älskar dig icke, han skall aldrig gifta sig med dig. — Jag vet det. — Du vet det! upprepade Hilmer vred, och du föredrager att vara hans älskarinna! Du vill att dina föräldrar skola nedstiga med sorg i grafven! Du vill att jag, som har älskat dig så högt, skall förbanna dig! j — För Guds skull, tala icke så, Hilmer! bad Ada med sammanknäppta händer, förbanna mig icke. — Så återkom då hem! i — Nej, ropade den unga flickan lidelsetullt, heldre dö! — Det är bra, sade Hilmer kallt och reste sig upp. Mina föräldrar längta efter sin son; jag reser derför och jag skall säga dina föräldrar att de icke mera ha något barn, att du är död, icke för lifvet — ty den som icke har mod att godtgöra ett fel har icke heller mod att dö — men för alltid död för äran och dygden. Farväl, Ada! Anda hittills hade jag bevarat broderlig tillgifvenhet för dig — nu föraktar jag dig. Ada uppgaf ett anskri, reste sig häftigt och. lade handen på hjertat, sägande med svag röst: — Jag följer dig, Hilmer!