Dagens Nyheter – 14 maj 1868, sida 2

Vid ljudet af Hilmers steg vände hon sig om och släpande sig till hans fötter, sträckte ho? sina armar emot honom och hviskade med e? af tårar qväfd röst: — Förlåtelse, Hilmer! nåd! Hilmer uppreste henne, ledde henne till soffan och satte sig bredvid henne, medan han qvarhöll hennes lilla fina hand i sin. Efter några ögonblicks tystnad började han med mild och sorgsen röst: — Ada, det finnes långt härifrån en hydda, der tvenne gamla gråta öfver en älskad dotters flykt. De bedja dagligen till Gud, att han måtte återgifva dem deras barn. Skall du låta dem nedstiga i grafven utan tröst? Skall du låta dem dö, utan att du fått deras förlåtelse? Ada dolde ansigtet i sina händer och snyftade högt. — Vid din sida, Ada, fortfor den unge mannen, sitter en trogen barndomsvän; han har älskat dig högre än du någonsin varit, än du någonsin kan bli älskad. Han har svurit att återföra dig till föräldrahemmet; detta har han lofvat din fader, hvilkens hår har grånat, och din mode , hvilkens ögon äro dunkla vordna af tårar, — skall du göra honom till menedare? Ada svarade blott med nya snyftningar. — Arma barn! återtog Hilmer, som öfvergaf lycka, lugn och dygd, för att jaga efter ett irrsken! Hvarför var dig icke vår kärlek nog? Hade du icke två ömma mödrar, två älskande fäder? Hade du icke min kärlek, Ada? Ty du måste ha sett huru högt jag älskade dig. O, Ada, Ada! om du visste hvilken rikedom af ömhet och kärlek till dig fanns uti mitt bjerta! Jag älskade dig så högt som det är möjligt att älska; hela min själ var full af dig; när Jag icke såg dig sökte jag dig, och allt hvad jag företog mig hade blott ett mål — att behaga dig. Och allt detta föraktade du, oför