Dagens Nyheter – 14 maj 1868, sida 2

— Huru snart? frågade den unge mannen lifligt. — Genast. : — Detta är rätt handladt, Ada, sade Hilmer med rörelse; se här min hand, om jag icke mera kan älska dig med samma kärlek som förr, så skall jag dock alltid hysa för dig en broders kärlek. Den stackars flickan bleknade och höljde Hilmers hand med sina kyssar. Dagen derpå reste de. När Ada, åtföljd af Hilmer, åter inträdde i föräldrahemmet, öppnades hvarje famn för att mottaga henne, allas ögon stodo fulla af tårar, allas läppar uttalade förlåtelsens och kärlekens ord, men hennes hjerta hade brustit, hennes kraft var bruten. Skyende allt umgänge, äfven med sina närmaste, tillbragte hon helst hela dagarne ensam på sin lilla kammare, hvarifrån man ofta hörde de dämpade tonerna af hennes favoritsång: Allt under himmelens fäste Der tindra stjernor små, Den vännen, som jag älskar; Den kan jag aldrig få. Så förflöt vintern. När våren kom, började de båda familjerna åter göra sina besök på favoritkullen. Ada, som i allt sökte uppfylla Hilmers önskningar, mottog äfven nu hans erbjudna arm och vandrade den kända vägen vid hans sida, liksom förr. Som förr? Ack nej, ett enda kort år hade ju varit tillräckligt för att sköfla deras ungdoms och kärleks paradis. Hilmer såg att den bleka liljan vid hans sida blef för hvarje dag allt blekare, att den fina handen, som hvilade på hans arm, blef allt mera genomskinlig, och förgäfves uppbjöd han alla sina krafter för att söka förjaga den mask, som tärde på hennes hjertrötter. En vacker vår