SMÅ SKIZZER af RALTE RITTAK. (Svenskt original). Grumla icke flickans själ. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Jag träffar dig väl ännu en gång, min fina herre, mumlade Hilmer. Derefter kastade han bort pistolen, tog Adas till utseendet liflösa kropp i sina armar och ilade på en genväg till den förstad, i hvilken han bodde, bärande i sin famn den unga qvinnan, som han så ifrigt hade sökt, så högt älskat, och som han kanske nyss hade dödat. Då Hugo en qvart sednare återkom till platsen med patrull, syntes icke ett spår hvarken af den förmodade mördaren eller af hans offer. När Hilmer befann sig ensam med Ada, var hela hans vrede med ens borta. Så snart den tillkallade läkaren hunnit undersöka hennes tillstånd, befanns det att hon endast var afsvimmad. Hilmer slösade på henne de ömmaste omsorger, men när hon återkom till sans, gick han sin väg. Med brännande hufvud, och ett rof för de mest stridiga känslor, vandrade han i flera timmar omkring utau ro och utan mål. Det hat som han svurit Hugo, den kärlek han ännu hysto för Ada, en brinnande törst efter hämd och en röst i hans hjerta som ropade: förlåt dem! — alla dessa motsatta krafter kämpade i hans själ Först när morgone.n randades och staden började återfå rörelse och lif, återvände han med lugnare steg till sin bostad. Det fanns icke mera någon bitterhet qvar i hans hjerta, och hans läppar framhviskade ord af förlåtelse och kärlek. Ett par timmar sednare inträdde hamn i Adas rum. Den stackars flickan knäböjde och bad.