— Du älskar mig icke mera! suckade den stackars Ada, döljande ansigtet i sina händer. Den unge mannen ryckte på axlarne och teg. Några minuters tystnad inträdde, endast då och då afbruten af en qväfd snyftning. — Vill du sjunga litet för mig, Hugo? frågade Ada efter en stund; på detta ensliga ställe behöfver du icke frukta någon åhörare. — Jag är icke vid röst. — Får jag sjunga min favoritvisa? Jag har orsak att sjunga den nu, — icke sannt, Hugo? — Som du behagar. Och7Ada sjöng med ett uttryck af gripande vemod den vackra svenska folkvisan: Allt under himmelens fäste Der tindra stjernor små, Den vännen, som jag älskar; Den kan jag aldrig få. De ljufva tonerna förklingade i rymden. Åter följde några ögonblicks tystnad. — Hvad tycker du om min visa, Hugo? Förr ville du aldrig tillåta mig att sjunga den; men det var på den tiden då du heligt svor, att du aldrig skulle upphöra att älska mig. — Herre Gud, Ada! hvad är meningen med detta löjliga uppträde ? Sjung din visa så mycket du vill, eller !låt bli att sjunga den, men pina icke ihjäl mig med dina klagovisor. Återigen en längre paus. — Du går ju icke till svenska konsuln i afton? frågade Ada. — Jo visst. — Hugo, jag ber dig, skänk mig denna afton. Jag är så nedslagen, jag vill bara gråta, jag fruktar för vår kärlek. Stanna hemma för att trösta mig; gif mig detta bevis på att du ännu älskar mig. — Jag har lofvat, svarade Fugo torrt. o— Men, l!lugo, återtog den vuga flickan med rörande undergifvenhbet, har icke jag uppoffrat