och den unga flickan sjönk till jorden, badande i sitt blod. — Eländige, du har dödat henne, ropade Hugo och ville störta fram för att bistå henne. Hilmer hejdade honom genom att lyfta emot honom sin andra pistol. — Det är ni som har dödat henne, herre, svarade han, och det är nu er tur att dö. — Men låt oss åtminstone bistå henne först. Sedan kan ni ju alltid hinna mörda mig, om det roar er. — Var hon er hustru? frågade Hilmer. — Nej. — Vill ni gifta er med henne i morgon, om hon icke är död? — Jag ... vet icke, stammade Hugo, men, i himlens namn, det är icke rätta ögonblicket att afhandla den frågan nu. Låt oss hjelpa henne, — det är kanske redan för sent. — Vill ni gifta er med henne i morgon? upprepade Hilmer, stampande i marken. — Nej då, narraktiga menniska, utbrast Hugo otålig; en adelsman plägar icke gifta sig med en flicka utan namn och förmögenhet. — Då, svarade Hilmer, tillhör denna flicka mig, död eller lefvande. on var min trolofvade, och utan edra usla förförarekonster skulle hon blifvit min hustru. Hugo ville störta fram till Ada, som icke visade något tecken till lif. Hilmer böjde ena knäet mot marken, satte pistolmynningen framför den unga flickans panna och sade: — Ett steg till, och om hon icke redan är död, så skall hon vara det i nästa ögonblick. i Det låg ett sådant uttryck af hård beslutsamhet i hans blick, att Hugo förfärad vände sig om och skyndade åt staden till, ropande på hjelp. (Forts.) f——————— Ta a I I