allt för dig? Mitt rykte, min sällhet, mitt lif, mina föräldrars kärlek och lugn? Och du — du vill icke offra åt mig en kort aftonstund. — Jag har lofvat, blef åter det kärfva svaret. — Nåväl, sade Ada beslutsamt, då följer jag med dig dit. — Du vet ju att jag icke kan presentera dig såsom min hustru. — Du kan presentera mig såsom din fästmö. Har du icke lofvat, att jag skall bli din hustru vid vår återkomst till Sverge? Ett hastigt leende krusade den unge mannens läppar, men han svarade ingenting. Ada lät sitt hufvud sjunka ned mot bröstet i stum förtviflan. Det hade emellertid blifvit sent, och qvällens tystnad utbredde sig öfver nejden. I detta ögonblick trädde en högväxt, mager, men senfull gestalt fram mellan träden och styrde sina steg rakt fram till den plats, der de båda älskande sutto. Hugo och Ada vände sig om. Den sednare uppgaf ett rop: — Hilmer! Och hon ville störta i den trogne barndomsvännens armar, men denne stötte henne tillbaka, gick fram till Hugo och slog honom ett hårdt slag på axeln. — Det är med er som jag har ett ord otaldt, min förnäma herre, sade han doft. — — Hvad vill ni mig? frågade den unge adelsmannen högdraget. — Åh, endast en obetydlighet, svarade Hilmer, i det han drog upp ett par pistoler ur fickan, någonting så lumpet och obetydligt som ert lif. Och han riktade långsamt den ene pistolen mot den unge mannens bröst. Hugo rörde sig ej, men Ada kastade sig med blixtens hestighet mellan de båda männen. Skottet brann af,