Dagens Nyheter – 13 maj 1868, sida 2

Ungefär en månad hade förflutit efter detta samtal, då Hilmer en afton satt och läste tidningarne för sina föräldrar, som gladde sig åt den plötsliga förändring han undergått, utan att kunna utgrunda orsaken. Plötsligen knackade det hårdt på dörren. Hilmer lade bort tidningen och gick att öppna. Herr och fru B. inträdde med bleka ansigten och stela blickar. Fru B. kastade sig ned på en stol, gömde ansigtet i sin näsduk och snyftade högt. — För Guds skull, hvad står på? Ivar är Ada? utbrast Hilmer. . Herr B. vände sig bort, och hans hustru qväfde en snyftning. — Hvar är Ada? upprepade Hilmer med hotande röst. — Borta! svarade herr B. doft, försvunnen sedan i går afton... Den eländige har enleverat henne; de ha rest utomlands. — Min far, sade Hilmer, gif mig så mycket penningar du möjligen kan undvara, och du, min mor, packa in mina nödvändigaste saker. Jag reser genast. — 0, du skall återfinna henne, ropade fru B. och kastade sig om hans hals; du skall återskänka henne åt oss, goda Hilmer! Hilmer stötte henne ifrån sig med hårdhet. — Jag skall återfinna henne, sade han kallt, jag skall uppsöka henne, icke för er skull, ty I-hafven endast fått hvad i förtjenat, icke heller för hennes skull, ty jag föraktar henne, utan derför att jag lofvat att döda hennes älskare, och jag skall döda honom. Jag ämnar icke besvära läsaren med att följa de älskande på deras nyckfulla irrfärder. Berusade af sin lycka, färdades Hugo och Ada hit och dit på kontinenten, utan att hafva ögon hvarken för dess storhet eller förfall, hvarken