Dagens Nyheter – 13 maj 1868, sida 2

hans hufvud, jag skall icke gråta mera, jag skall icke lägga något hinder för er sällhet. — Tack, tack, Hilmer! hviskade Ada upprörd. Himlen skall vedergälla dig detta ädla offer... och jag, jag skall aldrig glömma dig. Och hon höljde hans hard med kyssar och tårar. — Vi måste nu skiljas, sade Hilmer med ansträngning, skiljas för lång tid. Farväl, Ada, blif lycklig! — För Guds skull, Hilmer, hvad ämnar du göra? frågade Ada, på nytt förskräckt öfver tonen i hans röst. — Var icke rädd, svarade denne med ett sorgset leende; jag har ett ögonblick tänkt på att dö, men jag besinnade att jag har en helig pligt att uppfylla... Jag måste vaka öfver din sällhet, och jag skall göra det. De stodo qvar några ögonblick utan att tala. Hilmer, som hade sett sin sista förhoppning dö, såg ut att rufva på någon hämndfull tanke, så mycken hårdhet låg det i hans blick. Ada stod med hufvudet nedböjdt emot bröstet. Men hastigt såg hon upp med en beslutsam blick. — Hilmer, min bror, kyss mig, sade hon och räckte honom sin kind. Hans brännande läpPhu ridrörde den blott under ett flyktigt ögonick. — Farväl! sade Ada och ilade bort, farväl! — Ej för alltid, ropade Hilmer efter henne, vi återse hvarandra! Hon var försvunnen. Hilmer dröjde qvar på kullen ända till den följande morgonen. När han återkom hem, var hans ansigte lugnt, hans blick trygg. Striden var genomkämpad. Han helsade med ömhet fader och moder, frukosterade med god matlust och återtog derefter sina dagliga göromål; dem han under någon tid hade försummat. —