Dagens Nyheter – 12 maj 1868, sida 3

hustru åt sin son. Å audra sidan förbjöd dem högmodet att göra första steget till ett närmande. Makarse B. å sin sida föreställde sig att deras gamla vänner voro afundsjuka öfver den lycka som träffat dem, öfver den samhälisställning, till hvilken deras dotter efter all sannolikhet skulle komma att uppstiga, och sålunda bröts helt hastigt denna vackra vänskap, som had2 tyckts hvila på orubblig gravd. Lycka och olycka äro menniskobjertats båda stora pröfvostenar: den som icke uppriktigt gläder sig åt våra framgångar är icke vår vän, och den som öfvergifver 055 i motgången är det ännu mindre. Den olyckligaste bland alla var ojemförligen Hilmer; hang kinder voro infallnå, hans ögon insjunkna; hans muntra väsende hade förvandlats till ett tuvssint svårmod. Han irrade, lik en ande utan frid, fram och äter mellan hemmet och kullon, vändande sig om i hvarje ögonblick, öfverallt sökande att finna ett spår af Ada eller att upptäcka en skymt af den unga flickan. Och när han varsnade henne, stödjande sig på hans rivals arm, när han såg Ada och Hugo promenera tillsammans på den gröna stigen, säkert utbytande kärleksfulla försäkringar, då kändo den stackars Hilmer sina krafter svika. Han smög sig bakom en häck eller gömde sig bakom ett träd, och lät de älskande passera på några få stegs afstånd ifrån honom. Om han lyckades uppsnappa ett ord af samtalet, om Ådas ljafva röst trängde ända fram till honom, A erfor han en flyktig känsla at outsäglig sällhet, som dock snart efterföljdes af den mörkaste förtviflan. Han tänkte på, att denna unga flicka, hvilkens hvita klädning försvann bakom träden, var nästan hans trolofvade, att han dagligen hade hört hennes milda stämma hviska kärlekens ord till honom, och att en annan nu hade kommit och i ett ögonblick beröfvat honom: