Dagens Nyheter – 12 maj 1868, sida 3

allt — hans hjertas sällhet, hans själs frid. Den rike och lycklige mannen hade stulit ifrån bonom, den fattige och okände ynglingen, hans enda skatt, hans kärlek, och han fick icke döda hocom! Jivartill skulle detta hatva gagnat honom, då Ada icke mera älskade honom, då hoa alldeles hade glömt honom? Så tillbragte ha: hela dåägarne i skog och mark, jagad at svartsjukaus furier. Och när han om altonen återkom hem, utmattad at kroppsansträngning oca själsqval, och intog sin vanliga plats vid familjebordet, utan att tala ett enda ord och utan att Jja förtära nåcot, så utbytte föräldrarna en blick sf den djupaste smärta. Understundom kunde hau gå och gömma sitt bleka ansigte vid moårens bröst och gråta som ett bara. De gamle kände sig maktlösa isför exa sådan sorg och kunde blott gråta med sin son. I det andra hemmet skrattade man åt den unge löjtnantens qvicka infall, och åcn stackars Adas oerfarna hjerta insög det ljufva giftet i allt djupare drag. En altion, då Hugo hade förklarat sig förhindrad att göra sitt vanliga besök, begaf sig Ada ensam till kullen. Hona könde ett behof avt återse detta kära ställe, der kon hade tillbragt så långa och så ljufva stunder. Hennes hjerta öfversvallade af kärlek och lycka, och hon ville visa sia glädje för sin barndoms gamla vänner, för de höga ekarne som hade skänkt henne svalka emo solens heta strålar, för erässoffan, på hvilken 1oa så ofta hade hvilat, för hatvet som utbtedde sig dernedanför. Ads vandrade ensam och tanrkfull på den gångstig, på hvilken hon och filmer så ofta hade sprungit, ystert jublande. Den unga flickan tycktes knappt röra vid marken, så lätta och snabba voro hennes ster. Plötsiigt väcktes hona ur sina ljutva drömi al en t suck; hon hado kommit fram PER till kullen, och då hon blickade upp, såg hou