Dagens Nyheter – 12 maj 1868, sida 2

hört främlingens sista ord, ty framsträckand? mot den okände två dugtiga knytnäfvar, svarade han: — Jo; Hilmer, det är de här, om ni vill veta. Och stolt öfver detta äkta svenska argument, bibehöll han sin utmanande ställning. Den unge främlingen, långt ifrån att blifva skrämd af denna Hilmers kraftyttring, började skratta. Som han icke kände arten af de band, som förenade de unga två, räckte han Iilmer handen och sade med sin mildaste röst: — Slumpen har låtit mig träffa detta unga fruntimmer här... Jag skall i morgon låta presentera mig för hennes föräldrar, och jag hoppas att hon skall värdigas räkna mig bland sina vänner. Hvad er beträffar, min herre, så vågar jag tro, att ni skall hedra mig med samma utmärkelse. Itvad skulle Iilmer nu göra med sina lyftade knytnälfvar, färdiga att slå till? Han lät dem långsamt falla ned till sidorna och öppnade munnen för att svara, men fann inga ord, utan stod der förstummad och bragt ur fattningen. Ada kunde icke låta bli att skratta: hennes barndomsvän hade gjort sig löjlig, medan den unge främlingen hade visat prof på den utsöktaste takt och artighet. Det hade varit vackrare om hon sökt rädda barndomsvännen ur hans förlägenhet, men hvad skulle hon göra? Han hade gjort sig löjlig, och löjet dödar i en qvinnas ögon. Detta skratt träffade IHilmer rakt i hjertat; han bleknade. Tan kände instinktlikt att han var förlorad i Adas omdöme, och tårarne kommo honom i ögonen. Den elegante främlingen märkte icke, eller ville icke märka någonting; ban räckto dem handen, sade dem farväl och var svart försvunnen bakom kullen.