Aldrig hade Hilmer sagt henne en så vacker iras. — Om ni förlåter mig, tillade han, så bevisa det genom att stanna qvar ännu några minuter och bjelpa mig upptäcka alla skönheterna i detta förtjusande panorama, som upprullar sig för våra ögon. Taflan i sin helhet frapperade mig genast; det är en förtrollande utsigt. Men det fordras ett öfvadt och vant öga för att urskilja alla dessa tusende små detaljer, som så mäktigt bidraga till det underbara totalintrycket. — Min herre, stammade Ada, det går verkligen icke an; jag är rätt ledsen deröfver, men... — Ack jo, stanna qvar, jag bönfaller derom, afbröt den unge mannen, fattande hennes hand; låt icke min ankomst till denna nejd utmärkas af ett så olyckligt förebud som att ha uppväckt ovilja hos cen så förtjusande varelse som ni. Och hon stannade qvar. Men det var Hilmers fel: hvarföre hade icke han vant henne vid sådana vackra och ljufva ord? (Forts)