med hvilka hemmets stilla frid föreföll herne fadd och enformig. : Hur länge hon så hade drömt vet Gud allena, ty när en ung flicka börjar drömma, så slutar hon ej brådt. Andtligen återkallades hon till sig sjelf af steg som hördes bakom henne. Hon vände sig om, uppgaf ett lätt rop och xodnade; den vackre fremlingen från gårdagen stod framför henne. Hon tog genast upp sin bok och öppnade den för att söka återvinna jemnvigten, men hon fick icko tid att läsa en enda rad. Den unge mannen bugade sig och sade: — Ursäkta, min nådiga, att jag störde er läsning. Jeg väntade mig icke nöjet att träffa er här. I går kunde jag icke fritt beundra den herrliga utsigten härifrån, och derför begaf jag mig hit nu på morgonen, i hopp att kunna njuta deraf utan att störa någon. Men jag skall nu aflägsna mig. Ada lyssnade mera till ljudet af hans röst än till orden, och hon anställde jemförelser, den oförsigtiga. O, hvad hans röst var ljuf och mild emot IHilmers! — Ni stör mig visst icke, min herre, svarade hon; i alla händelser lemnar jag er platsen obestridd, ty det är tid för mig att återvända hem. Och hon steg upp för att gå. — O nej, för all del, utbrast den unge mannen; jag skulle aldrig kunna förlåta mig det. Jag tyckes sannerligen vara född till olycka. I går störde jag er med min närvaro, er och familj, och i dag jagar jag bort er härifrån. — Sådana olyckor hoppas jag dock att ni förmår bära, inföll Ada leende. — Jag kan icke tänka mig en större olycka än att misshaga er. Ada kände sig försagd och rodnade på nytt.