Detta var hela det samtal som vexlades mellan de unga den aftonen. Om natten drömde Ada om den vackre ryttaren, medan Ililmer icke lyckades få en blund i sina ögon. Dagen efter detta möte, som hos Hilmer qvarlemnade ett olycksbådande intryck, måste han tidigt på morgorcen resa med sin tar intill staden G., der det var marknad. Ada åter stökade hastigt undan sina små hyvardagssyselor och styrde derpå sina steg till favoritkullen med en intressant bok i handen. Sedan hon satt sig beqvämt ner i skuggan af en ek, öppnade hon långsamt boken, bläddrade vårdslöst deri och lät den sedan falla till marken. Det skådespel, som utbredde sig framför hennes ögon, fängslade hennes uppmärksamhet lika litet som boken; hon betraktade utan att se det, hon drömde. Lilfvet hade plötsligt uppesrbarat sig för henne från en ny sida. Det stilla hemmet hade hittills varit hela hennes verld; hon hade aldrig tänkt sig annat än att hennes lif, som börjats der, äfven skulle sluta der, utan kamp, utan sorg. Knappast hade hon ens bestämdt tävkt sig Hilmer såsom sin man; den saken hade förefallit henne alldeles naturlig och aldrig kommit bennes hjerta att klappa fortare. Hilmer var den ende maken inom hennes horisont, på samma sätt som G. var den enda staden. Öch så träder plötsligen en ung man inför heanes ögon och uppenbarar för henne tillvaron af dessa okända verldar, som förut aldrig hade skymtat fram för hennes syn annorlunda än genom ett tjockt töcken. Hvarifrån kom han? hvart gick han? Hon visste det icke, men helt säkert måtte han ha varit hjelten i en af dessa romaner, som hon hade läst med så stor förtjusning. Var han icke ung, vacker och elegant — långt mera hägringar? Ada bortfördes af sin fantasi till okända och just derföre förtrollande verldar, i jemförelse