Naturligtvis kunde ingen besvara frågan. — Han såg förnäm ut, anmärkte fru B. — Och väl uppfostrad, tillade fru L. — Naturligtvis, inföll herr B., eftersom han icke ens täcktes helsa. Derpå kan man se att det är en gentil karl; han talar icke till folk som ej blifvit preserterade för honom. oo— Jag tycker likväl, menade herr L., att på landet kunde man lärga bort etiketten... Sedan man ytterligare utbytt några anmärkningar om den urvge främlivgen, funno de gamle att det började bli sent, och man bröt upp. Som vanligt blefvo de båda unga litet efter. Förr hade de hvarje afton plägat muntert jaga hvarandra, gömma sig för hvarandra utefter vägen och låta mnejdens echon upprepa deras ystra skratt. Denna afton fattade den unga flickan tyst Ililmers arm, och denne kunde icke jåta bli att fråga: — Hur är det, Ada? Du ser sorgsen ut? — Visst icke, svarada den unga flickan litet otåligt, men man kan väl inte alltid skämta och skratta utan all anledning. — Deri har du rätt. Jag känner mig sjelf orolig i afton utan att veta hvarför. — Orolig? upprepade Ada, medan hon sänkte sin djupa blick i den unge mannens öga. — Ja, svarade Hilmer; den der ryttaren, som höll en stund nedanför kullen, har gjort mig nedslagen; kan du begripa det? — Nej, i sanning; han såg både ädel och förnäm ut. — Såå! yttrade Hilmer harmset. — Och en sådan vacker häst! Gaf du akt på den? — Nej, svarade Hilmer tvärt, jag betraktade honom icke så noga jag, som du. — Var det då något onåt i det? o— Nej bevars, var ynglingens kalla svar.