Dagens Nyheter – 11 maj 1868, sida 1

af RALTE RBRITTAK. (Svenskt original). I. Grumia icke flickans själ. Grumla icke flickans själ; Aldrig skall den klarna 8en Aldrig spegla himlen mer. Huru mycket har icke blifvit taladt och skrifvit om kärleken! Poeterna, filosoferna, fysiologerna, frenologerna hafva förklarat, analyserat, kommenterat den, hvar och en på sitt manår. Den ena låter honom hafva sitt säte i hjernan, den andra i hjertat; den ena ser uti kärleken blott en naturlag, som alla skapade väsenden äro underkastade, den andra ser i honom en sammanfattning al alla meiniskosjälens ädlaste förmögenheter, hvilken lyfter menniskan oändligt högt öfver djuret och närmar henne till Gud. Frågan om kärleken, säger Michelet, dväljes oändlig och dunkel i menniskolifvets doldaste djup. Hon uppbär sjelfva dess grundvalar och hörnstenar. Familjen hvilar på kärleken, och samhället på familjen. Altså går kärleken före allt. Kärleken, säger Buffon, är alstringsdriften, könsnärmandet. Denna alstringsdrift är nödvändig för verldsordniugens bestånd: enär alla varelser äro dömda att dö, måste de ega förmåga att lefva npp uti andra. Kärleken säger de Senancourt, är denna milda och välgörarde låga, denra himmeiska värme, som lifvar och föroyar, som alstrar frö och blomma, som gilver färger, behag, hopp och Hi. Från Gud till menniskan, säger Lacordaire, och från jocden till h mlen, är det kärleken allena som förenar och uppfyller allt. Ian är