Dagens Nyheter – 9 maj 1868, sida 2

gammal mö få tillbringa sitt ensliga lif i ett öde hem. Det var första gången som Amy såg framtiden så klädd i svart; den olyckliga siffran 32, som hela dagen Jljudat i hennes öron, frammanade för hennes själs öga en kedja af dystra bilder. Hyad betydde det väl om hennes spegel nu sade henne, att hon ingenting förlorat af sina behag? Skulle han väl i morgon göra henne samma kompliment, erbjuda henne samma tröst? Dit hade Amy hunnit i sina reflexioner, då hennes ögonbryn plötsligen sammandrogos. — Himmel! Ett grått hårstrå! — utbrast hon förfärad. Och hon skyndade att flytta ljuset närmare för att fullkomligt öfvertyga sig om sin olycka. Men snart klarnade åter hennes drag: en brytning af ljusskenet hade förvillat henne; i hennes rika svarta lockar blandade sig ej den minsta strimma af silfver. Amy hade svårt att somna, och hennes drömmar återförde henne oupphörligt till denna olyckliga födelsedag, som hade afslöjat för henne en så mörk framtid. Hon vaknade tidigt, och dagsljuset lugnade något hennes upprörda sinne. Idgerna äro mindre romaneska på morgonen än på aftonen, och Amy betraktade nu med kall blick sitt kritiska läge. Var det förnuftigt att förblifva trogen eder, svurna i den första kärlekens exalterade ögonblick? Rik, vacker, qvick och elegant, hade Amy icke saknat friare under de tolf år som förflutit efter Edvard Halls bortresa, men hon hade gifvit dem alla korgen. En och annan hade dock ännu icke förlorat modet, och dem började hon nu mönstra i sina tankar; men den ena var för gammal, den andra för ung. För den ena tyckte hon sig kunna hysa en dotters, men icke en makas kärlek, för den andra erfor hon