Dagens Nyheter – 9 maj 1868, sida 2

med hvilken hon var trolofvad. Under en af dessa tvister, i hvilka älskande finna så stort behag, hade hon låtit undfalla sig ord, som inneburo en djup kränkning mot den, till hvilken de yttrades. Det hade varit lätt för henne att godtgöra sitt fel, men ett dåraktigt högmod hade afbållit henne derifrån. Följden blef att Edvard Hall reste till fjerran länder sedan han för alltid sagt farväl åt de kuster, der han icke mera kunde hoppas på sällheten. Efter den monolog, som vi ofvan återgifvit, började Amy kläda af sig. Då hon löste upp sitt hår, stannade hon längre än vanligt framför spegeln, hvilken hon rådfrågade med största uppmärksamhet. Efter denna granskning ljusnade hennes ansigte något. o— Några skrynklor har jag ändå icke ännu — sade hon; — det förefaller mig till och med som om jag aldrig hade sett bättre ut än nu. Men ack! hvartill gagnar mig denna fraicheur, då den ende, som jag skulle vilja behaga, är borta för alltid! Jag har svurit att icke gifta mig, ty om jag icke får tillhöra honom, vill jag åtminstone förblifva trogen mina första eder. Dessutom skulle jag aldrig kunna älska en annan. Men han, tänker han månne någon gång på vår krossade kärlek? Amy besvarade icke denna fråga, som hon nu framställde för tusende gången, men hennes ögon fylldes med tårar. Hennes tankar återvände till det förflutna, som hade varit så rikt på förhoppningar, och riktades derefter mot framtiden, hvars omtöcknade horisont icke lofvade någon glädje, någon lycka. Hon skulle åldras i denna familj, der alla hjertan voro öppna för lifvets fröjder; hon skulle bevittna deras kärlek och glädje — hon som ensam var dömd att lefva i sina minnen och sin saknad. Och när döden och äktenskapen hade skingrat heunes nuvarande omgifning, skulle hon som