Dagens Nyheter – 9 maj 1868, sida 2

I TÅ FT SMÅ SKIZZER af RALTE RITTAK. (Svenskt original). I. Vid trettiotvå år. — Ja, jag är trettiotvå år, det kan inte hjelpas. Om jag ett ögonblick velat försöka glömma det, så skulle man ändå öfvernog ha påmint derom under denna långa och tråkiga dag. Jag vet sannerligen ingenting osmakligare än denna vana att fira våra födelsedagar. Det gafs en tid då jag med nöje såg den komma — det är pu längesedan! — men numera påminner mig denna olycksaliga årsdag endast om mina flydda illuiioner, min för alltid förspillda lycka. Det var jemt 12 år i dag som jag dåraktigt älventyrade hela mitt lifs framtid. Med ett enda ord hade jag kunnat godtgöra allt det onda, som var föranledt blott af ett misstörstånd; med ett enda ord hade jag kunnat hindra honom från att resa. Af dum envishet uttalado jag icke detta ord, som låg i mitt bjerta och på min tunga. Så talade Amy då hon åter kom upp på sitt rum efter en fest, gilven till firande af hennes födelsedag. Amy skulle, om hon hade varit maka och moder, ännu varit en ung qviona; men hon var icke mera en ung flicka. Faderoch moderlös sedan många år tillbaka, hade hon blifvit upptagen i sin farbrors hus, hvilken älskade henne som om hon hade varit hans egen dotter; med samma varma tillgifvenhet var hon äfven omfattad af sin tant och af sina kusirer. Hon skulle ha varit den lyckligaste varelse på jorden, om hon icke oaflåtligen varit förföljd al en sakpvad och ett samvetsagg: kva hade lättsinnigt lekt med en mass kärlek,