Dagens Nyheter – 8 maj 1868, sida 2

— Förlåt mig, svarade John; men vi befinna oss i nödställd belägenhet och väntade oss icke andra än dåliga nyheter. — Om jag icke misstager mig, sade den främmande, är det goda nyheter jag bringar. Niär ju hr Dodds måg, eller huru? — Ja, min herre, genmälde John; och för hans skull vore det min önskan att jag hade större tillgångar. — Kanske det ändock icke behöfves för hans skull, anmärkte den okände. — Hvad menar ni? — Jo, det skall jag upplysa er om. För några dagar sedan såg jag nemligen ett tillkännagifvande i tidningarne, hvari Daniel Dodd anmodas att infinna sig hos domaren Johnson, der han skulle få höra något för honom glädjande. Som jag tänkte att denne Daniel Dodd måbända kunde vara min gamle granne, gick jgg till herr Johnson, med hvilken jag är personligen bekant. Han berättade för mig att den person, som han låtit efterlysa, verkligen var den Daniel Dodd, jag känner, och att hans bror Georg, som för någon tid sedan afled i Indien, testamenterat. .-. — Håll upp, min herre! utbrast John, i det han fattade mannen i armen och fixerade Honom skarpt. Ni drifver väl icke gäck med mig? — Det förbjude Gud, sade den okände med djupt allvar. . . i — Och svara mig på en fråga till, herre: ni är väl icke galen? — Nej visst icke. — Nåväl, så fortsätt då. Den okände återtog : — Jag ämnade nyss då jag blef afbruten säga, att Daddy Dodds broder Georg har testamenterat åt honom en summa af fyratiotusen riksdaler. oo . Nu blef glädje i den lilla kojan. Gubben