Dagens Nyheter – 8 maj 1868, sida 2

mera i sängarne, så att de ofvan omtalade skrufnycklarne rostade af brist på användning. John och Martha kunde knappast skaffa föda åt sin stora familj; De svarta Beadlarne skreko efter mat och då de ej fingo nog vid bordet, kastade de sig såsom en svärm gräshoppor öfver butikens varuförråd. De båda makarne nekade sig sjelfva allt, för att gamle Daddy skulle få något, som vore någorlanda närande och välsmakligt, men intet hjelpte. Kolleverantören, potatisleverantören och husvärden, alla tre hotade med utmätning, och John väntade en sådan dagligen. Alla hans bemödanden, för att komma på klar fot, hade varit fruktlösa, och han trodde nu att han icke längre skulle kunna bespara sig sjelf och Daddy en stor skam. En eftermiddag satt John nedslagen och grubblande öfver sin ställning. Då visade sig en främmande man på tröskeln till hans butik, och han trodde nu att det sistasoch hårdaste slaget skulle drabba honom. — Kom in, sade han; gör inga omständigheter, min herre. Jag är fullkomligt beredd på ert besök. — Ar ni det verkligen? frågade den främmande nyfiken. — Ja, det är jag, genmälde John; jag vet hvad ri vill lika väl som ni sjelf. — Ah! gör ni det? sporde den främmande herrn i samma ton. — Kommer ni för att göra narr af mig? utbrast John i vredesmod, under det han steg upp och såg den okände i ansigtet. Ar det ericke nog att pi bringar mig i elände — vill ni äfven roa er med at: håna mig? — Nej, det är verkligen icke min afsigt, långt derifrån. Och för öfrigt är det icke med er jag vill tala. Mitt besök gäller hr Dodd, som tordom var en af mina grannar.