Dagens Nyheter – 8 maj 1868, sida 2

Barnet var beskyddaren, som ledde den gamle och ansvarade för att intet ondt skulle hända honom. När det någon gång inträffade att gossen brast i vaksamhet, så att Daddy föll omkull i smutsen eller råkade ut för något annat missöde, var den lille orolig att mor skulle få reda på saken. Han gjorde då allt för att utplåna de märken, som buro vittne om hans försumlighet, och han bad gubben så innerligt att han icke skulle omtala för de hemmavarande hvad som skett. Daddy höll Benjamin kärast af alla barnen, och han lofvade alltid att tiga såsom en mur; men gossen var derför icke lugn, han kände sin morfar och visste att han icke hade tand för tunga. Iderdomen är alltid språksam, och nvad särskildt beträffar Daddy, var han så minnesslö att han ofta snart glömde de löften och försäkringar han gifvit sin lille ledsagare. När de båda barnent — så kallade man Daddy och Benjamin — kommo hem om qvälJlarne efter sina ströftåg i nejden, hade de alltid en hel mängd förunderliga ting att förtälja; skada blott att deras berättelser i allmänhet framställdes för liknöjda åhörare. I den mån hösten näalkades, började John och Martha bli alltmera tysta-och sorgbundna. Båda beberrskades af stor oro; ty affärerna gingo illa, oaktadt alla deras ansträngningar. Jobn begynte komma i skuld för kolen och potatisen. Tiderna voro dåliga, hvadan priset. å dessa varor stegrades till en sådan grad att. de fattiga, hvilka voro de egentliga kunderna i Johns butik, icke gingo ut med att betala detsamma. En stor del af Chalkonstreets invånare köpte numera så litet kol i sender att de för hvarje gång kunde bära dem i en korg, hvadan skottkärran icke blef särdeles mycket begagnad; och då folket hade litet att äta och värma sig med, höllo de sig i stället desto