Dagens Nyheter – 7 maj 1868, sida 3

fullkomligt viss på att hon skulle få skedarne. — Jag har sett efter i byrålådan, återtog den gamle mannen, och... och... oo Skedarne, inföll Martha som ansåg sig böra hielpa honom att finna ordet. oo— Nej, Martha, icke skedarne, utau pengarne! — Hurn är det med pengarne, far? — Det är nu totalt slut med dem. — Slut! Aro alla pengar, som du hade att lefva af, redan förbrukade? — Ja, hvarenda skilling; genmälda den gamle. Martbia kunde icke sätta tro härtill. Hon bad en grannqvinna sköta om dea lilla och skyndade sig, åtföljd af sin gamle far, till dennes boning. Hon fick nyckeln och öppnade Jådan med feberaktig hastighet. Hon fattade läderpåsen, hvari gubben haft sina penningar — ty han hade alltid hyst en stark misstro till allt hvad sparbanker heter — och förde handen ända till botten af densamma, men hon fann intet. Hon vände ut och in på påsen; icke en enda skilling återstod. Hon genomletade alla lådor; men med samma olyckliga resultat. Plötsligen utropade hon: — Far, du har blifvit bestulen. Någon har varit i lådan... — Nej, nej, det skall du icke säga. Ingen annan än jag sjelf har tagit pengarne. Jag hår lefvat upp ailtsammanrs, och det var icke heller så mycket — bott sexton hundra riksdaler, och derna summa kunde ju icke räcka i evighet. Det är jag som har lefvat för länge, Martha. Och den gamle mannen begynte klaga och råta, : Ältven Martha föll i gråt; hon kunde icke annat, vär hon tänkte på sin åldrige faders öfvergifna belägerhet och hans bekymmersamma utsigter för framtiden. De få möbler, han egde,