Dagens Nyheter – 7 maj 1868, sida 3

hade varit van att göra i öfver fyratio år. En af olägenheterna vid denna vara var att han hvarje morgon måste förses med sex skilling kontant, och då han på de sista åren blef allt mera skröplig och svag, måste alltid en eller anvan sf familjens medlemmar följa honom till värdshuset och tillbaka igen. Dock undföll aldrig ett klagande ord hvarken John eller Martha, intill dess deras barnskara ökats till den grad att hvar skilling för dem var, såsom Martha sade, omistlig. Det kom till ett afgörande den afton då John i allmänna men betydelsefulla ordalag frågade Martha, hvad de skulle göra. — Jag bör icke begära att du, som har så många andra att föda, skall längre låta hohom ligga dig till last, svarade då Martha. Medan den gamle mannen satt sofvande i sin ländstol, helt och håliet okunnig om hvad som försiggick, beslöto de båda mäkarae, efter en hård strid från Johas sida och många tårar från Marthas, att John följande dag skulle föra gamle Daddy till fattighuset. i Öfverläggningen hölls och beslutet fattades, under det den gamle sof. Hvarken John eller Martha hade mod till att väcka honom. De voro rädda för att han skulle kunna i deras ögon läsa deras afsigter. — Jag kan icke väcka honom, Martba, sade John, och han gick ut på gården och rökte sin pipa. Martha kunde det heller icke, men hon förblef sittande och väntade på att han skulle vakna. . Andtligen uppslog gamle Daddy ögonen och ropade på henne. Hon hade dragit sig tillbaka till en mörk vrå af rummet, så att han icke kunde se henne; ty han var skumögd. (Forts)