Dagens Nyheter – 7 maj 1868, sida 2

lilla ! vagn; men hittills hade .denna dröm icke blifvit verklighet. Tvärtom mörknade utsigterna dertill allt mer och mer. Hvad var väl under sådana förhållanden att göra? : Gång efter annan hade de båda makarne sjelfva gjort sig denna fråga; men en afton då barnen hade gått till sängs framställde John densamma för sin hustru. Gamle Daddy satt och halfslumrade i ländstolen vid kaminen. Hvad var väl att göra? Martha kunde icke svara något men lyftade eiter ett ögonblicks tystnad ögonen till sin man och blickade derefter betydelsefullt på gamle Daddy. John skakade hufvudet och gömde ansigtet i sina händer. — Jag har ingen rättighet att begära att du skall föda honom längre, John, sade Martha; jag har till och med aldrig haft rätt att vänta ..— Jag förstår dig... Det var min pligt att hjelpa honom, Martha, och det var mig på samma gång en glädje, svarade John. Han är din fader och jag kunde icke taga på mitt ansvar att den gamle mannen fick svälta. — Men han behöfver ju icke svälta, vet du väl, John. Och hennes läppar skälfde, då hon sade detta. — Jag vet nog, hvad du menar, men jag kan icke uthärda tanken derpå. Han har en gång hait eget hus och egen vagn samt betalt skatter och varit uppburen, så att det blefve allt bra hårdt för honom att... — Ja, när jag tänker på det trefliga hvardagsrummet, vi hade hemma i verlden, och silfverskedarne och de äkta kinesiska kopparne, blir jag så beklämd. Och vid tanken på de vackra kopparne kunde Martha verkligen icke längre återhålla sinu tårar.