och alla kyrkoklockor ringde, under det att en bataljon trupper i språngmarsch kom till stället och under befäl at sina officerare raskt arbetade med att släcka och rädda. Allt trädverk i kyrkan stod nu i lågor; de präktiga, målade fönsterna hade sprungit af hettan eller slagits sönder af dem som stodo utanför, ifrige att rädda de olyckliga, hvilkas skrik voro hjertskärande, ty lågorna sökte allt flera och flera offer. Man kastade vatten på elden, men förgäfves, och de starka dörrarne motstodo alla ansträngningar för att spränga sönder dem. Skriken blefvo nu svagare, och ehuru jag såg åtskilliga qvinnor frälsas af en prairieJägare till häst, som kastade sin lasso in genom fönsterna och halade ut de stackars varelser, hvilka kunde gripa fast i tåget, hade jag ytterst ringa hopp om att få återse Lily lefvande — då jag kände att någon med lätt hand vidrörde min skuldra. Jag vände mig om och såg en liten indianpojkes mörklagda ansigte; han var i tjenst hos en kyrkosångare. Jag hade en gång räddat denne pojke från en bastonad, som var honom tillämnad af en nordamerikanare. Senor. Don Carlos (mitt spanska namn)! Kom denna vägen! Zeco visa dörr! hviskade pojken brådskande, och under hans vägledning befann jag mig snart vid foten af det stora klocktornet, derefter halfvägs uppför den branta stentrappan, och snart derefter tamlade jag i mörkret bland sönderbrutna trappor och annat skräp i en gång, som tycktes gå under kyrkan; och luften var tryckande och qvalmig, Zeco höll mig vid handen och gick framåt i det han utan att snafva banade sig väg genom alla hinder, till dess han hastigt stannade och pekade på en liten falldörr öfver våra hufvuden. Jag kunde se skenet i den brinnande kyrkan genom springorna på dörren, Skjut nu på! sade pojken,