dem, att de höllos så fast, som om alla verldens reglar och bultar hade varit för. Dörrarne vorc af mahogny och tätt beslagna med jern; de motstodo alla våra ansträngningar. Förgäfves ropade vi till och bådo de innanför varande att vika tillbaka, så att portarne kunde öppnas. Man kunde icke öfvertyga dem som i sin blinda skräck icke ville tänka. Blinda, döfva för allt, vansinniga af fruktan, nedtrampade de de svaga och tumlade med utsträckta blodiga, sönderrifna bänder och sönderslitna kläder hufvudstupa mot de massiva dörrarna. Genast vid första tecken till alarm förvandlade körens sång sig till vilda skrik; det var hemskt att under några minuter höra orgelns fylliga toner melodiskt brusa öfver all denna hjertskärande jemmer. Ändtligen stannade orgeln. Men redan dessförinnan voro presterna i full flykt. Från deras upphöjda plats på högaltaret voro de de första som varseblefvo faran och de flydde genom en liten sidodörr i sakristian, hvilken de, endast tänkande på eller frågande efter sig sjelfve, hade läst till efter sig och sålunda afskurit de qvarvarande en utväg till räddning. Höga förbannelserop öfver dem ljödo från massan utanför, då den såg de fega flyktingarne i deras rika drägter springa öfver platsen; de efterföljdes af flere herrar, hvilka hade banat sig väg med dem, utan att tänka på de damer, de hade i sitt sällskap. Bland dessa herrar såg jag — Larpent! Hvar är Lily? ropade jag häftigt och grep honom i armen. Jag — det vill säga — Hon är — jag kunde icke rädda heune, framstammade han skälfvande; och med en förbannelse slungade jag uslingen från mig och slöt mig till en hop karlar, hvilka uppbjödo alla krafter för att med yxor och stänger spränga dörrarna. Nu hördes trummorna slå larm på gatorna