mångfärgade stjernor i rymden. Den franske fyrverkaren och under-priorn hade gjort sin sak bra och enthusiastiska rop ljuda från åskådarne. Plötsligt hördes ett skrik, derefter ett oredigt sorl; derpå ännu ett skrik, som gick vidare och upprepades af hundrade förfärade menniskor. Skriken kommo inifrån kyrkan, och deras orsak var blott alltför tydlig. En gnista från fyrverkeriet eller kanske en lampa, som nedfallit, hade antändt dekorationerna; flaggor, guirlander, och all den grannlåt, hvarmed kyrkan var behängd, stod snart i ljusan låga. De hungriga lågorna slukade det rika byte, som erbjöds, och inom få ögonblick voro hvalfven och detlånga högkoret förvandlade till en glödande ugn, från hvilken massor af brinnande fragmenter nedföllo på de skrikande menniskorna, som stodo på golfvet. Inne i kyrkan kunde man vid det röda eldskenet se de förfärade hoparna, som tumlade vildt om hvarandra, i förtviflan sträckande armarna i vädret och förgäfves anropande himmelen och jorden om hjelp. De flesta derinne voro, som sagdt, qvinnor, och de lätta florsklädningarne antändes snart, så att skrik af smärta snart blandade sig med utropen af fasa, allt cfter som branden grep omkring sig. Jag hade betarat att något dylikt skulle inträffa — jag kan nästan säga attjag hade väntat det — men den förfärande verkligheten i sin osminkade fasa öfversteg så min inbillning, att jag stod såsom fastnaglad på stället. Hugkomsten om att Lily var med i det stora bålet dref mig emellertid snart till handling och jag var en af de första, hvilka framkommo till kyrkans stora dörrar. Men, o fasa, de voro så gjorda att de skulle öppnas inåt; nu voro de stängda och de kunde icke öppnas, ty de förfärade menniskorna derinne hade packat sig så hårdt emot