GENOM KYRKAN TILL BRUDSTOLEN (Berättelse från Mexiko) (Forts. fr. föreg. n:r.) Omsider ljödo de djupa toner, som förkunnade midnattsstunden. Redan innan sista slagets genljud ännu förklingat, började kyrkans inre att stråla och skina af fladdrande ljus, klara och tindrande, såsom om en trollsol i ett nu hade brutit fram. Högaltaret var en ljuspyramid lampor hängde i skeppet och koret; pelarne voro bekransade med ljus; det hvälfda taket var besatt med eld, som frambröt i tusentals gyldene punkter och tungor. Hela rummet, alla kapellerna och gallerierna stodo i ett ha af ljus, klart som dagens, och då detta ljus utstrålade genom de färgade fönsterna, liknade dessa ofantliga mosaiker af ädelstenar. Och detta var icke allt. Ty då orgelns fulla, rika toner började att blanda sig med de unga, friska röster; hvilka böjde sig till tack och lor, omringade en här af prester i praktfulla gröna, purpurfärgade, hvita och gyldene drägter, hvilka voro styfva af guldbroderier, plötsligt det stora altaret, under det att skaror af korgossar i snöhvita kjortlar och röda mössor svängde de doftande rökelsekaren. Hvilken förändring! Orgeln spelar fortare; hela kyrkan flammar af röda eldar, derefter af blå, så af blodröda. Denna belysning kommer kyrkan att likna ett trollslott, och presterna se ut såsom öfverjordiska väsenden. Hvad var det? Hundradetals raketer susa upp mot himlen från spetsen af det stora tornet, och högt ljuda nu massans fröjderop, ty stjernorna, solarna och pyramiderna, hvilka äro fästade vid kyrkans spiror och kornischer antändas och framställa det praktfalladte färgspel, och oafbrutet stiga raketer i höjden och utså tusentals