tell! Man får väl lof att uppmuntra de sköna konsterna. Ni har en veritabel talang. Klockan hördes ännu en gång. — Åh, monszeignenr, af nåd! värdes inträda der ett ögonblick, sade Turlurette, pekande på en annan dörr. Det är utan tvifvel regissören, som kommer för att se, om jag blifvit något bättre, och det går icke an — — Som hon tillslöt dörren efter fursten, kom grefve von Stadion. — Eh bien! ni har då migrän, charmanta sylfid, emedan edra tillbedjare äro nödsakade att komma hit för att beundra er, i stället att applådera er på teatern? — Det är on ära, hr grefve, för hvilken jag är er djupt erkänsam, svarade Turlurette. Samtalet afbröts af ett kling klang af sporrar som hördes i salongen, och en ung och klar röst ropade temligen högljudt: Turlurette! — Ack, min Gud! utropade m:ll Euphrasie för tredje gången, se der en kammarherre från hans majestät, som kommer för att veta orsaken till mitt uteblifvande i afton; jag är förlorad, om han ser er här; hr grefve, göra er några minuter något? åh, jag ber! Och Turlurette, sedan hon tillslutit en tredje dörr efter hr Stadion — hennes budoar var inrättad som en operadekoration, — gerj en varm handtryckning åt en vacker dragon, som stannar. på tröskeln. I — Hvad ni har dröjt, Edgar, sade hon. — Så mycket större skäl att icke låta 05s vänta längre, min söta Euphrasie; fort, låtom oss bege oss i väg! Soupern är serverad, champagnen är afkyld, och damerna äro redan anlända. s — Till Rocher de Cancale? bravo! utropar Turlurette, kastande en schal kring sina hvita axlar. ; d Skrattande och pratande aflägsnade sig de bäda Dissökns, TON VId allt dösta buller öpp-, nade sig.de trenne, dörraras Li de trenno ka