Dagens Nyheter – 4 maj 1868, sida 2

de Talleyrand sjelf har sagt mig att jag skulle säga er. : — Det är således från honom? — Ja, monseigneur, från honom. — Ah, der Teufel! Hvarföre har ni icko sagt dot förr? Vi skulle ha förstått hvarandra längesedan. Marskalken var alldeles perplex — — just som ni tyckes vara i detta ögonblick. Resultatet blef icke mindre besynnerligt än början. Fjorton dagar derefter var marskalken återkommen till Paris och föreställde för konung Ludvig Filip grefve Appony, österrikiske ambassadören. För några månader sedan såg jag mig nödsakad att flytta för att undandraga mig min värds orimliga pretentioner. Det var den 1 sistl. juli, jag glömmer icke detta datum. Jag har tagit min tillflykt till Montmartre. Utan att precist inhysa sig i stenbrotten finner man ännu i denna vrå af verlden tak öfver hufvudet för ett möjligt pris. — Efter att ha ordnat mina möbler i mina tvenne små rum, satte jag mig vid det öppna fönstret för att inandas den rena bergsluften. På en gång kommer portvakterskan ut genom dörren åt gatan och ropar med en skarp röst: Turlurette, Turlurette! Om jag icke hade haft framför mig en öppen afgrund af fyra våningars djup, hade jag hoppat ut genom fönstret. Med fyra språng befann jag mig på nedra botten. Min gamla portvakterska inträdde i sin loge; framför henne märkte jag en stor och vacker flicka, som hon höll på att läsa lagen för. — Usch, sade hon, du blir aldrig något annat än en stolla som mor din! Hon stannade, då hon såg mig, och smålog med en förbindlig min, utan tvifvel vid minnet af de tio trancs, dem jag gifvit heune, då jag Byrde rummen. Sedan sade hon, vändånde sig till den vackra flickan: