Dagens Nyheter – 4 maj 1868, sida 2

Bedersbetygelser, dem man bevisade den ryktbare krigaren, bidrogo endast att göra ännu outhärdligare det ringa afseende man fäste vid ambassadören. Marskalken var utom sig af förargelse. Jag tror, att om han hade haft 50 man af sina gamla bussar, skulle han tagit Wien, hela Österrike, och fört furst Metternich till Paris, bunden till händer och fötter. En vacker morgon kom han öfverens med sig sjelf att göra ett slut på hela historien och, med fast beslut att aftvinga furst Metternich ett bestämdt svar, begärde han en audiens med så stor enträgenhet, att det skulle varit en stor ohöflighet att neka den. Tvenne timmar derefter inträdde han i den allsmäktige ministerns kabinett, men det förblef honom omöjligt att erhålla ett enda ord som kunde gifva hopp om en snar lösning. Så snart marskalken blef enträgen, spelade Metternich den ogenomtränglige, och slutligen för att afbryta den franske envoytgens fruktlösa bemödanden, föregaf han arbete med kejsaren och gjorde min af att draga sig tillbaka. Marskalken tog beslutsamt sitt parti. Rätande ut sin ädla figur, tog han ett steg emot ministern med denna imposanta min, som han fordom haft, ansigte mot ansigte med fienden. Men soldater ha stundom en oöfvervinnolig blyghet i närvaro af barn och gubbar; hans drag förmildrades, och han sade nästan småleende: — Vet ni, monseigneur, hvad hr de Talleyrand, om han vore i mitt ställe, redan längesedan skulle ha sagt? — Nå väl, hr marskalk, hvad skulle min utmärkta vän, hr de Talleyrand, ha sagt? — Han skulle ha sagt — — Turlurette ! — Turlurette! utropade furst Metternich, Efligt närmande sig marskalken) nisgadestherr lurette ? ; — Ja, monseignöur, jag har sagt, hvad hr